Jag har aldrig varit en stjärna på att räkna. Det där med derivator, intergraler, och grafer har inte tilltalat mig. Det finns bara rätt eller fel, ingen gråzon. Två gånger två kan aldrig bli något annat än fyra. Har man inte fattat systemet är det lixom kört. Jag har därför haft en policy att hålla mig borta från siffror i möjligaste mån. Och jag har haft en ganska framgångsrik väg. Fram tills igår. Fram tills SJ. Fram tills hemresa Allt började med att jag skulle åka hem över jul. Jag räknade då hur mycket av olika kläder jag skulle ha med mig (två byxor, tre par skor, en mössa). Jag räknade hur tung min väska var (det hade blivit övervikt om jag hade flugit hem). När alt var packat räknade jag hur långt i förväg jag behövde vara på stationen. När jag kom till stationenräknade jag ut att tåget var en timme sent. En och en halv timme sent.Tre och en halv timme sent. Fyra timmar sent. Jag räknade ut att jag hann läsa två kapittel genusrätt. Jag hann sova en timme. När vi börjat åka stannade vi. Jag räknade ut att vi stod still i en timme. Jag räknade att det var ett råna att handla i kaffeterian. Jag räknade hur synd det var om mig. Jag räknade utropen i den icke-fungerande högtalaren. Jag räknade ut hur sen vi var. När vi var tvugna att byta till buss i Boden räknade jag hur illa jag mådde på bussen. Hur arg busschaffisen var. Sen räknade jag hur mycket biljettpengar jag skulle få tillbaka. Hur långt det var kvar innan jag var hemma. Att jag hade hunnit till Umeå och tillbaka om att hade varit i tid och jag sluppit räkna. Det jag vill komma till är helt enklt att man får räkna mycket om man vill åka med SJ. Även om jag inte tycker om att räkna vill jag vara någon att räkna med.