Idag var jag, Emilia, Fanny, Amanda och Jenny på stan och så bestämde vi oss för att äta på safari. När vi ätit klart så skulle vi bära ner brickorna på nedervåningen och gå hem.
Jag tar en bricka och börjar bege mig ner för trappen...

...spänningen tätnar...

...då kommer en liten kille på kanske fyra, fem år fram. Jag har inte så bra koll på såna där småbarn nivet. Han ser ultramegasuperduper lycklig ut och flinar allt vad han kan. Jag säger hej till han och så planerar jag att fortsätta min färd ner för trappen..

..DÅ!!! Plötsligt slänger sig ungen runt mitt ben och griper tag i mig!!! Jag som är kittlig som fan håller på att dö. Mina vänner bakom mig ser inte ungen, för att han är så liten och kort, och tror att jag står och skriker i trappan för mig själv. Jag säger hela tiden "nej gud vad det kittlas, oh herregud! Ta brickan nån, nån måste ta brickan!!" Så Emilia tar min bricka och då ser resten av gänget den lille förövaren. What to do?!?! Flera idéer gick genom min hjärna.. fortsätta gå med en unge som kittlar mig på benet och så kanske han tappar greppet när jag börjar gå, eller slå ner han, eller skrika på hjääääääälp (vilket jag iofs gjorde). Tillslut kom den unge mannens pappa och räddade en dam i nöd.

Jag säger då det, småbarn hittar ens akilleshäl och går till attack. Ny lag - koppel på alla under fem? Killerhead röstar JA.