Läste nyss inlägget om livet, jag antar att det var jenny som skrev det, det kändes jennyaktigt. Jag gillade inlägget, det var en litet sterinljus i grottan jag befinner mig i. Efter att ha fått vattenskada i hela huset med mögel i alla väggar, fått brevlådan sprängd av några ungjävlar, blivit av med min iphone, fått allergichock med prickar över hela ansiktet, slösat pengar på en ny mobil för att några veckor senare bli av med den igen och så det senaste tillskottet som kom igår - någon slags tandköttsinflammation som igår var som en köttbulle i käften. Just nu rinner det blod och var konstans ut detta och tandläkaren hade aldrig sett något liknanade. Såklart. Så under nästa vecka kommer jag förmodligen få dra ut två tänder och sätta dit löständer. Löständer vid 19års ålder. Just nu ligger jag och sprattlar som en idiot i forsen och har hela vägen upp. Men saker som er, mina vänner, som står där uppe och skriker att det bara är att fortsätta sprattla får mig att fortsätta trots att armarna vill dö av trötthet och jag vill helst av allt ge upp och flyta ner ännu längre. Men det tänker jag inte göra, för det är inte rebbanstyle. Också ett djupt inlägg av eder partyrebba, det kändes som att det behövdes. Vad som än händer där i livet så fortsätter ju tiden ändå att ticka på.

Sitter här och funderar på livet. Hur det hopplöst svischar förbi fast ändå står man still. Hur man simmar framåt i motströms och aldrig riktigt kommer fram. Brukar ni känna så? Det brukar inte jag. Mitt liv brukar ha flytväst och bara flyta med strömmen, längre och längre ner för älven. Eller fjorden, låter ju lite mer romatiskt. Romantiskt värre var det dock när mina vänner och jag drack vin på torsdagskvällen på kärlekens dag och smyganvände våra studenmössor. Den känslan alltså...Eller när man sitter ihopklämd i soffan med chips, godis och diverse andra fina grejer i magen och håller på att spy samtidigt som man tittar på en skräckfilm. Den känslan alltså....är inte den bästa. Fast ändå bra på nåt sätt. Men hörrni, nu låter det ju som att det fanns lite positivt här också! Och ja, det kanske det finns. Om man börjar tänka på livet sådär så äre rätt chill att glida med strömmen ibland. Men sen måste man ju simmar lite också, eller i alla fall försöka plaska lite även om det kan se helt sjukt ut. Men vet ni vad? Inte en jävel bryr sig om ifall man ser ut som ett orange sprattlande sjöodjur. Inte en jävel. Så man ska nog bara skita i allt och sprattla lite till. Ta i med hela kroppen, även om armarna kommer i otakt så tar man i för kung och fosterland och ser ut att få ett anfall av något slag. Men det är ändå skönt, för man bryr sig inte och man kommer tillslut framåt. Men sen när man är så jäkla trött kommer man ju sluta simma och flyta med ett tag igen. Och det kommer inte göra något, det är liksom okej, för efter ett tag känner man att "Nä nu är det dags att börja plaska lite, annars hamnar man i forsen och kommer alldrig mer igen" och då plaskar man! Man plaskar för att man måste, och i vissa studer för att man inte måste utan för att man tycker att det är så jävla kul att underhålla människor som står vid strandkanten och tittar på ett orange sjöodjur med brutalt ful simstil. Det kan man liksom bjuda på för det är det värt när man väl lyckats ta sig nån meter upp i fjorden igen. 

Och en dag serrni, kanske man hittar en sten. Så tänker man "Fan vilken fin sten, här vill jag nog sitta ett tag" och där sitter man. Man kanske aldrig vill lämna stenen. Då äre ju bra. Bra för den som hittar stenen. Då kan man ju hjälpa andra att hitta en egen sten kanske, om man är snäll. Eller så roar man sig bara med att titta på andra vattenmongon som desperat försöker sprattla sig uppströms för att komma till sin sten innan det är försent! Nej vad dramatiskt det lät nu. Man kan ju alltid hitta lita sjögräs att hålla sig fast vid också. Det är lite slemmigt, men ändå helt okej liksom. Det känns bra att stanna där ett tag, men är som inte lika bra som en sten. Men helt okej är ju aldrig fel. Bättre än forsen i alla fall. 

Nåja, en massa jävla snack om fjordar och stenar och sjöodjur med mera. Det jag ville säga är att jag är glad idag och jag har stenen i sikte. Idag. Imorgon kanske strömmen är mer...ström, men då ser jag till att sparka extra hårt med benen(dom ska fan palla det nu efter de där x-fit passen på gymmet...). 

Men fan vad långt det tog innan jag kom till själva poängen med mitt inlägg.

Nu kommer den.

VAR GLADA MÄNNISKOR OCH SIMMA FÖR I HELVETTE